Mental fasta..., en krönika av Steffe

En krönika av Stefan Sundström...

"Jag bestämde mej för att tända av. Det höll inte längre. Varje morgon var jag som nånting äckligt man kan hitta under en sten, jag kände mej som ett fångat djur, ungarna hade satt på TV4:s morron-TV och satt och borstade tänderna framför Iprenreklamen, ute blåste det höstlöv och regnade, ändå gick jag ut för att röka 100 cig.

Som en tjackpåtänd råtta hade jag blivit, sprang omkring på massa meningslösa möten med mediamänskor som hade projekt och koncept och jag hatade att vara inne i stan och jag kunde inte sitta stilla och glo ens på tricken, var liksom tvungen att läsa reklam för datorer och underkläder och nån notis i Metro och försöka gissa vad det var för låt som läckte ut från mina medpassagerares freestylehörlurar, dzzt dzzt dzzt lät det, high-hat slagen var det som läckte ut.

Så jag bestämde mej för att tända av. Jag slutade svara i telefon. Jag slutade titta på TV. Jag tänkte att jag fått informationsallergi. Jag visste för mycket om Markoolio och Robinson och Iprenmannen för att må riktigt bra. Det pep och tjöt i huvet på mej, kanske hade jag hjärntumör, kanske hade jag supit för mycket, näe, det var infoallergi i full blom. Jag var min egen lilla läkare och uppfann detta syndrom, denna sjukdom. Det är för mycket portkoder och mejladresser och topplisteplaceringar inne i mitt trötta gamla huvud.

Jag tänder av, jag startar en Mental Fasta. Så kan ju ni, gamla polare, som numera jobbar åt Stenbeck eller Universal eller Bonniers eller Landstinget också för den delen uppgradera era hårddiskar tills dom kraschar. Jag skiter i det. Tänkte jag och vinkade av barnen vid skolbussen och gick hem och högg ved.

Och så får man ju nojan då, när det blir tyst. Man går in, sätter sej vid köksbordet och jobbar på att ge fan i att sätta på radion, men det är jävligt tyst. Inte ens telefonen ringer och till slut undrar man om det är nåt fel på den, går fram och lyfter luren för att kolla om det finns nån kopplingston men det gör det så klart och så kollar man telefonsvararen och ingen är där.

Och då slås man av den stora ENSAMHETEN. Människan måste känna att hon är en del av nåt större för att må bra. Ingen människa är en ö och bla bla bla, ni vet. Och det stämmer ju också, folk håller på Bajen eller är norrlänningar eller kristna för det blir så jävla kallt att bara vara ett jag som svävar omkring i universum. Till och med Ulf Lundell har ju sökt sin flock, grabbarna liksom. Eller förresten det är nog andra som vill ha in han där, det var orättvist sagt.

Men hur gör man när alla såna där lojaliteter bara fyller en med avsmak, man ser att det är bluff, man håller på nåt basketlag och så visar det sej att allt som håller ihop det hela är Nike och man tror på Keith Richards och tycker att det är nåt slags oberoende eller nåt när han sitter i studion och halsar Jack Daniels, sen prövar man soppan själv och inser att han måste ha fått en jävla massa stålar för en smart produktplacering av denna äckliga whisky och folk börjar rikta sin längtan efter att vara lojala mot varumärken som ägs av stora multibolag, folk går omkring och håller på Marlboro, dom ägs av Marlboro, det står så på dom i alla fall. Ska man dra sej tillbaka med sin familj och överbeskydda barnen och bli en klistrig tonårsförälder?
Eller isolera sej i vedbon och supa?

Nåt måste man nog tillhöra, annars fryser man ihjäl. Fast jag skulle vilja att det var nåt lågmält, nåt som inte förde sånt jävla liv om sin existens hela tiden.
Så jag fortsätter att hugga ved och väntar på att famnas av nån slags Natur, fågelkvitter kanske och lite vackra lönnlöv som singlar ner i det höstvissna gräset.
Länge länge är det bara slit, hugg och hugg och bank bank. Det kan vara så i flera dar. Man går in och dricker kaffe och undrar vad fan håller jag på med, jag borde skaffa mej ett hederligt jobb i stället för att gå omkring som nån jävla kuf och leva på royalties från låtar jag inte ens orkar lyssna på längre, men långsamt töms huvudet på jinglar och slogans och barnen kommer hem från skolan och för första gången på flera veckor hör man vad dom säjer, fröken som läste en saga som var spännande, killarna som tjuvröker. Och så ska man låta det vara så länge det går, man ska inte lyssna på radio, inte ha musik på som skval när man diskar. Då börjar det röra på sej bland alla vissna löv därinne i huvet, en liten blyg melodi tittar fram ur ens mentala kompost alldeles av sej själv, utan en tanke på Stim-pengar, bara för sin egen skull. Då ska man fortsätta vara tyst, och man ska inte tänka på Stimpengar eller topplaceringar utan man ska fortsätta hugga ved och låtsas som om det regnar. Det är heller inte svårt för regnar gör det ju och man blir blöt men det ger man fan i för man är varm och har fått in nån slags känsla för vedens ande och kan klyva den på ett karateliknande och österländskt sätt, som en annan taoistisk munk. Då kan det bli roligt igen att åka in till stan och lira eller bara träffa polare.

Man garvar åt dom, dom går där och pratar för sej själva i sina hands free-telefoner, dom vill göra film men får nöja sej med att sköta nån sketen handkamera åt Z-TV, dom har beppemössa. Då garvar man överlägset och snackar om sitt Liv På Landet, om att det enda rätta är att hoppa av hela karusellen, men då ser man att dom dömer ut en, som en stipendieprivilegierad 70-talsnostalgiker som bara borde hålla käften och så har man inga polare längre. Och ingen att va lojal mot. Det är svårt att leva. Men jag VET att det är farligt att konsumera så mycket information dagarna i ända. Jag tror det är lika farligt som att röka. Jag tror att läser man för många artiklar om hur det var på sjuttiotalet så glömmer man till slut bort hur man egentligen själv minns att det var, man sväljer myten om att ALLA mobbade ABBA och att ALLA var med i FNL-grupperna och hade utsvängda jeans. Det är en jävla ihopkokad soppa som till slut blir sanning.

Till exempel så hade nån klubbarrangör bokat Träd Gräs o Stenar, det gamla hippiebandet till en ”60-talsfest”. Och där skulle alla dricka rödvin och ha Palestinasjal, och när man kom in genom dörrn så fick man växla in sina kronor i rubel, för det var ju på 60-talet det var sån vänstervåg. Proggigt, va? Träd Gräs o Stenar hade hamnat på korrektionsanstalt om dom hade lirat i Sovjet, men i hippa och historielösa koncepthjärnors backspegel blev dom nåt slags Komsomolband. Vad jag minns av början av sjuttiotalet var inte alls nån flumskola utan en nazistisk gymnastiklärare och massa ojanden från gamla kärringar om Du-reformen. Så läs inte för många artiklar om din barndom om du vill ha barnasinnet kvar!
Och ABBA var faktiskt inte roliga, det var trallvänligt och intetsägande, det är bara A-teens som gör att man längtar efter dom, det är som att först få en kopp kall skit och sen en kopp varm skit och då är det klart man föredrar den kalla.

Tack för idag.Stefan Sundström"